En alldeles ny bok av en nybliven Ekeröförfattare.

Jag var på en barnboksfrukost på ett av de stora barnboksförlagen som finns på Riddarholmen, mitt i Stockholm. På sådana tillställningar serveras både frukost och barnböcker. Gott och trevligt är det.
Jag hamnade vid ett bord där det satt en alldeles nybliven barnboksförfattare, Sara Schiöld och till på köpet bor hon i Ekerö kommun ute på Munsö. Vilket fantastiskt sammanträffande!

Nu har jag läst hennes fina bok om Alice, prins David och hästar.

Hästpoloprinsen av Sara Schiöld, illustrationer av Margareta Nordqvist

Det var rätt pirrigt att läsa den för tänk om jag inte alls tyckte den var bra. Vad skulle jag säga då till Sara? Men det var onödigt att tänka så för det är en vänlig, snäll berättelse, Hästpoloprinsen. 
En stillsam berättelse med en behagligt långsamt tempo, vilket inte är så vanligt i böcker idag. Ingen större dramatik vilket känns så skönt, för livet i sig är dramtiskt nog. Och det är en konst att kunna skildra vardagen så att den blir läsvärd och det tycker jag verkligen Sara kan.

Alice är en flicka som älskar hästar mest av allt i hela världen, och hon har en alldeles egen häst också, Pontiac. Pontiac som bor på familjens sommarställe, pappa har snickrat ihop honom själv. En trähäst gjord av en träbnock, lite av farmors gamla päls och med skurborste till man. Men Alice älskar sin Pontiac.

Så skramlar det till på gården där Alice bor, en pojke på en rostig cykel och gnissland kedje kör var på var på gården, med en lång klubba i ena handen och en konstig vit hjälm på  huvudet. En prins, en hästpoloprins har flyttat dit. David som han heter kommer från England, med sin deppiga pappa och glada mamma.

Det är en fin berättelse om vänskap och längtan. Och det är så kul att hästar kan vara annat än ridhästar, och att pojkar också kan älska hästar utan att det på något sätt känns konstgjord och udda. För David ska bli hästpolospelara, berömd sådan precis som sin pappa var (innan han kom till Sverige).
Alice och David möts så försiktig i sin nyfikenhet på varandra. Det känns äkta, på riktgt, som det kunde hända utanför på vår egen gård. Och det är deras försiktiga vänskap och längtan till hästar som boken handlar om.

"Det bor en prins på vår gata. Fast vi bor på en alldeles vanlig gata med gropig asfalt, höghus och inte ett enda slott så bor han här. Han cyklar en bå cykel med mså brunarostprickar på. För varje tram han tar skrapar och gnisslar det så det går att höra när han är på väg redan innan han kört in genom tunneln till vår gård."

En bok som passar dig som är sisådär mellan 8 - 12 år.

Kerstin