Åh, om jag ändå tyckt den var bra....

Nu har jag fösökt, i flera omgångar, fram och tillbaka men tyvärr har jag inte lyckats.
Det går inte bra för mig att tycka om

Henrik Tamms bok: Ninja Timmy och de stulna skratten

Jag såg fram emot att läsa boken, hur jag än gör så blir den inte speciellt bra, tyvärr.
Flytet och spänningen i boken vill inte infinna sig, den är tunn och stannar inte upp och litar på sin förmåga att bara vara i bokens värld, det staplas diverse adjektiv på varandra så det blir trist. Händelserna avlöser  varandra och många saker som händer tas inte till vara utan bara släpps fast man tror att det ska ha betydelse för berättelsen. Konstigt.
Fast själva berättelsen är egentligen både enkel och spännande och kunde blivit bra om man gått långsammare fram och tagit bort en del.

En del av Henrik Tamms bilder är så fina, magiska med dimma och softade kanter. En spännande småstad där det är glittrande soluppgång eller mörknande skymningstid. Ni, vet det är magiskt såna bilder.

Mycket gott finns med i boken, hot från fula grisar, vildsvinen Gribblarna, en trollerileksaksaffär med en gammal uppfinnarfarbror, fascinerande uppfinningar och det stora hotet - någon som stjäl barn och berövar dem skrattet.

Ingen kan skratta mer i stan, Elyzandrium, barnen står bara där och gör grimaser när de försöker skratta.

Nu måste Timmy, den lilla späda katten som inte är speciellt modig och hans bästa vänner göra något. Med hjälp av leksaksfarbrorn med sina uppfinningar, en speciell käpp som kan bli vad för någotting som helst, glasgon som ser genom väggar och
sjumilaskor och tjusiga dräkter "förvandlas" de till Ninjor - goda ninjor som vill ställa allt till rätta i den lilla staden.

/Kerstin