tisdag 5 februari 2013

Luftsprång - när kroppen svävar

"Hon sprang fortare och fortare tills musklerna började svida och fötterna till slut lyfte från underlaget, slappnade av i hoppen och landade mjukt och precist. Tänkte att dessa rörelser alltid måste ha legat och slumrat i henne"

Linnea är gymnast, elitgymnast. Ivrigt påhejad av både mamma och pappa. Det enda hon gör är att träna och tävla. Kanske kan hon , efter träningslägret i sommar, kvala in till VM. Det är en dröm Linnea har att få vara med i VM efter alla tuffa och slitsamma träningspass hon har gjort sen hon var liten.
 
Luftsprång av Annika Widholm
 
Nu är det sommar och Linnea är på ett hårt träningsläger, men så vrickar hon foten. Hon inser att hon inte kommer bli uttagen till VM. Plötsligt bestämmer hon sig för att lämna lägret och all träning. Ett till synes hastigt beslut att plötslitg ge upp allt. Hon lämnar i smyg lägret, lägger bara att hon har åkt hem. Men man förstår att innerst inne är det ett medveten beslut som har långsamt vuxit fram hos Linnea, att livet ska vara något annat än att ständigt träna och träna och vara alltid otillräcklig.

Men vart ska hon ta vägen, hon hittar ett övergivet hus och tar sig in. Hon vill vara där ett tag, utan krav, bara vara, helt underbart känns det. Pirrigt och spännande också.

På ödeområdet träffar hon Kristoffer, Isak och Ina som håller på med parkour. Linnea provar och känner att det är helt magiskt, kroppen får liv och känsla, hon känner att hon lever. Något som hon aldrig upplevt med elitgymnastiken med sin stenhårda disciplin.

- Parkour är ingen sport, det går inte att tävla i. Det är något helt annat.
- En filosofi, ett sätt att leva
- Inte bara teknik, utan ett sätt att vara sig själv, på riktigt.
-... en själ,

Och det är det Linnea längtat till - att få vara sig själv, få känna efter och försöka hitta andra Linnea som inte är en stenhårt tränande målveten gymnast. Utan någon annan som finns inom henne.

En bok om Linnea som går sin egen väg, väljer själv för första gången i sitt liv. Och det känns och är stort. Men inte helt enkelt.
/Kerstin


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar