Hur känns det att leva med en mamma som inte alltid fungerar som en mamma borde funka? En mamma som är psykiskt sjuk och ibland blir helt manisk och bara målar och målar dag och natt och tänker inte på något annat alls. Så har Umbra det med sin mamma Ester. Svart glas av Maud Mangold
Fast nu ska det bli bra för de har flyttat, Ester har hittat ett hus med "rätt prisbild", de har flyttat från pappa och Sienna. Det är så otroligt tomt utan dem tycker Umbra. Fast vill ändå tro att det ska bli bra trots att hon flyttat från pappa och Sienna och sina bästa kompisar.
"Det blir nog bra. Det måste bli bra. Det ska bli bra på det nya stället"
Men man kan undra fall det blir så himla bra, huset ligger alldeles ödsligt på en höjd, vinden snor runt om det så det viner, bara små krumma tallar och buskar runt om och havets lukt känns i vinden. Ödsligt och ensamt ligger det där, som övergivet.Till på köpet känns det som det finns någon annan i huset tycker Umbra, väldigt olustigt.
Mamma kastar sig in i sitt måleri, hon hinner inget annat, hon är i sin kreativa skapande period. En farlig tid och Umbra förstår att det kommer inte bli så bra med mamma. Hon bara målar och målar, sover och äter har hon inte tid med. Nu måste Umbra sköta om allting själv när det är bara hon som bor med mamma.
Umbra får fixa det allt.. Med hundra kronor i handen cyklar hon i blåsten till det lilla samhället och affären.
Där träffar hon Amos.
- Du vet inget om huset va? frågar han
- Vadå vet?- Att det är ...speciellt. Ingen som har bott där har stannat mer än några månader. Inte sen Hermans tid alltså, och det var ju hundra år sedan.
Nu börjar en kuslig upptäckfärd tillsammans med Amos i huset och i omgivningarna, vad är det som har hänt, vem har bott i huset och framförallt är det fler än Umbra och mamma som bor i huset nu???
/Kerstin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar