Sagoberättaren - en magisk berättelse

Den är så vacker boken, och titeln också,

Sagoberättaren av Antonia Michaelis

Visst glimrare det och skimrar om titeln, en sagoberättare, finns det något finare?
Och omslaget ser ut som en saga också, flickan som står där med utsträckta armar och bara tar in alla vackra sagor. Några klarröda taggiga nypon sträcker också ut sina grenar och ramar in flickan. De rivs om man kommer dem för nära. Och hon blir riven, flickan fast det vet vi inte ännu.

Boken handlar om Anna. En flicka som är sig själv och hon gör det mesta på sitt vis.
Anna är en tjej som måste till havet för att se om det har frusit. Hon måste prova och gå på den sköra isen och höra hur den frasar. Hon har inte tid att ägna sig åt onödiga saker som vara ute och festa. Något drar i henne mot havet mot ensamheten, mot livet och kylan.

Länge har hon  tittat på den polska, knepiga och udda killen med en svart mössa som är långt nerdragen över huvudet länge.. En kille ingen hänger med, en udda varelse där på skolan. Det ryktas att han säljer droger, den polske apotekaren kallas han för.

Så möts de, Abel Tannatek, han heter så den polske killen och flickan som måste till havet, Anna.
Och Mischa, Abels syster som han tar hand om. Mamman är borta, försvunnen men hon kommer snart tillbaka, säger Abel. Men det är svårt att tro på.

Det blir ett komplicerat möte, Abel, Anna och Mischa. Abel är en svår person, Anna vill vara nära honom. Ibland har han svarta onda ögon och ibland inte men inte så ofta är de hans ögon snälla.
Anna vill veta och hon vill till den goda vänliga Abel. 
Abel kan berätta sagor som ingen annan, märkliga sagoberättelser. Och ganska snart undrar Anna om det bara är sagor han berättar? Är de sagor om det som sker just nu, i sagoväven finns personer från det verkliga livet som läraren de gillar, Mischa som är den Lilla Drottningen. Det är sagor där blodet flyter, där det hemska svarta alltid kommer efter dem vart de än tar vägen. Och vem kan man lita på.

Det är en vacker bok, och man vill så gärna vara i den länge. Men sen ju längre och längre det går och ju mer den kloka och starka Anna ger bort ännu mer av sig själv och förlåter och förlåter och lever endast för denna Tannatek. En pojke som får vara hur han vill, och göra vad han vill med andra, jag tappar lusten för den brutale sagoberättaren.
Var är Anna någonstans? Var får hon finnas Hon som måste få se om havet har frusit, men det känns som hon ger upp sig själv och sitt frusna hav för Abel Tannatek. En människa som har hamnat galet i livet och vill ordna det på sitt vis. Men så fungerar det ju inte alls. Och det gör det inte i den här boken heller.

Är den läsvärd? Ja absolut!

/Kerstin